Giorgio Armani Eyes To Kill

Efter månader av budgetmascaror var steget upp till en av de mest lyxiga jag stött på rätt… hm, märkbart. Men: nu ska vi inte gå händelserna i förväg!

EOTD Giorgio Armani Eyes To Kill

Jag köpte Giorgio Armani Eyes to Kill på Dublins flygplats i april, och har sedan dess varvat den med en annan mascara. Det absolut första jag tänkte på när jag testade den (och för all del när jag köpte den) var att hylsan är något av det tyngsta jag varit med om i sminkproduktväg. Den är gjort helt i metall, och expediten påstod att det är återvunna patronhylsor. Jag har valt att inte undersöka detta vidare eftersom jag tycker att det låter extremt töntigt — och som något en högt uppsatt chef med kreativa ambitioner hittat på och kastat in från sidan. Hur som helst så ligger den bra i handen, och känns riktigt gedigen. Well go figure.

Borsten är mediumstor (och om jag inte är full, lite oval), något åt det större hållet men som ändå ligger i lä om vi jämför med en toaborste à la Dior Diorshow. Helt i min smak med andra ord. Och när jag börjar arbeta med den på fransarna är det som att den liksom… bara… glider på? Med bara några drag så är fransarna både svarta, fjäderlika och med bra volym. Klumpar vet inte den här mascaran vad det är för något. Några extra lager och ja —> BAM! Enkelt och snabbt, precis som en dyr mascara ska fungera.

Så här långt kan vi alltså konstatera att 1) den är svinbra och 2) den svinlyxig. Under dagen sitter den dessutom oklanderligt på plats, utan att smula eller försvinna. Visst, den håller inte för en hederlig gråtfest, men det är inget som jag klandrar den för. Vad vore lite tårar utan svärta?

Och speaking of borttagning. Trogna läsare vet att jag verkligen a-v-s-k-y-r en mascara som kräver gnugg och merjobb när skiten ska av, men inte heller här sviker Eyes To Kill. Näst intill all svärta försvinner under min rutin med först rengöringsolja följt av en lätt tvätt, även om den kan lämna lite smudge beroende på min noggrannhet.

Giorgio Armani Eyes to Kill

Är den då värd sina 315 kronor som NK Stockholm väljer att ta för den (tack för input Tove!)? Jag kom undan med 23€ — och skulle utan tvekan spendera det igen. Men 315 kronor? Nej, om du inte är på ett väldigt fint humör och känner att det är dags att göra slag i saken på något unnigt. Du kanske besegrat bossen i favorit-tvspelet? Eller satt en otrevlig jävel på plats? Rent utav slagit alla med häpnad på jobbet? Ja då är det fritt fram för unn!

8 kommentarer

Lägg till din →

Lämna ett svar